Upplevelse komedin som kallas livet

Spirituella och andliga människor har för vana att hela tiden vara väldigt hårda mot sig själva. Det ligger liksom i sakens natur att det är för den sökande att känna sig otillräcklig för det han söker är ju ännu inte uppnått. Knappast kan han ju då känna sig som något annat än ofärdig och att det kommer att krävas mer strävan och fler insikter innan han kan känna sig färdig.

Vad söker du?

Hela livet tycks gå ut på är att känna tvivel och underhålla en ihållande misstänksamhet att det finns något som vi tycks ha missat. Det känns som vi inte riktigt har förstått och om vi gjorde det så hade vi känt oss mycket bättre tillmods.

Det är misstanken om att det finns något annat där ute som gör oss till sökare. Som sökare ger vi oss ut på jakt att finna en insikt som skall göra oss till lyckligare människor och samtidigt ta bort vår känsla av otillräcklighet och ensamhet. Men sökandet är själva äpplet i edens lustgård och vår väg riskerar hela tiden att leda oss långt bort från vår ursprungliga insikt som gjorde oss till sökare från första början.
Låt mig förklara. Vad var det för insikt som en gång väckte ditt hjärta och fick dig att fundera, kan du peka på den? Sanningen är att det kan ha varit många händelser och insikter men att det genomsyras av en underliggande känsla av tillhörighet. Upplevelsen av att jag hör hemma i något och ur denna insikt så kommer livets största och mest svårgenomskådade livslögn: Det är lögnen som säger att det finns en plats där jag borde vara och det är dit jag skall gå.

Vad du egentligen har insett då och där du började söka var att du tillhör. Punkt. Men genast sätter egot och tanken igång och börjar söka efter platsen du tillhör. Det är som om du satt på golvet och lekte med en leksak. Du är nöjd och funderar inte på något annat än det du gör där och då. Sedan säger någon (sinnet) att det är så här det skall kännas. Genast så ser du dig omkring och lägger märke till alla möjliga saker som inte stämmer. Golvet är hårt, väggarna begränsar dig och självaste leksaken tycks minsann ha konstruktionsfel. Snart har du börjat söka och du kommer att söka tills du successivt inser att det du söker efter var det som du kände från första början och detta fanns inom dig själv.

Det är inte livet som försöker att vara elak mot dig utan det är livet som leker som gör att du söker. Sökandet är en komedi och det lustiga är likt en halvdålig sketch där huvudrollsinnehavaren spenderar lång, lång tid med att leta efter sina borttappade glasögon.
För publiken så är det hela mycket lustigt då vi alla kan se att glasögonen finns att beskåda där uppe på huvudet. Komedins stora crescendo och avslut är då aktören hittar sina glasögon och ler. De fanns ju alltihop där från början, jag hade bara glömt.

Så applåderar livet dig.